Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Ny bloggadress

Nu flyttar jag min blogg till egen server med hjälp av wordpress.org. Nya adressen är:

blogg.christinaclaesson.se

Den får ett lite annorlunda utseende men det gamla innehållet finns kvar.

Det kommer inga fler nya inlägg på denna adress.

Vi ses på nya stället!

Den Heliga Sökmotor

“Deras sökord är böner, tänker jag. De låter mig kika in i själens sängkammare. De använder inte den torra, av myndigheterna fastställda söktermen, Fader Vår. De talar fritt ur sina hjärtan.

Aldrig för har jag fått blicka så djupt in i vanliga, främmande människors inre. I själens sängkammare är det inte bara dunbolster och lavendeldoft. Smutstvättkorgen skymtar också i ett hörn.”

Ett litet citat ur mitt helg-OBS på trettondan: ATT FINNA LIVETS MENING MED HJÄLP AV SÖKMOTORER. Lyssna i P1 kl 13.45 + 20.45, tisdag 6 jan 2009. Eller efterlyssna här i till 6 februari 09.

Eller läs som artikel på Newsmill.

Det roar mig alltid att läsa om vetenskapliga studier som kommit fram till märkliga samband. Idag läste jag på Sydsvenskan att det finns ett samband mellan dåliga frukostvanor och tidig sexdebut bland tonåringar i Japan.

Studien slår fast att “stabila familjeförhållanden avskräcker från tidigt sex.
– De som är missnöjda med sina föräldrar, till exempel för att de inte lagar frukost, kan hitta ett sätt att ge utlopp för sin frustration genom sex, sade forskningsledaren Kunio Kitamura, Chef för Japans familjeplaneringsorganisation.”

Hur smarta är egentligen vetenskapsmän? Det är fullt tänkbart att förklaringen är den omvända: Tidigt sexdebut leder till frukostslarv. Är inte det mera logiskt? Man har varit igång hela natten och missar frukosten.

En annan favorit är en dansk studie som påstår sig bevisa att skilsmässor är mindre vanliga bland överviktiga (danska) par än bland normal- eller underviktiga. Jaha, och varför då? Ja det är upp till det kreativa sinnet att fantisera kring.

Kanske är överviktiga rädda för att dom inte ska hitta nån ny och håller därför till godo med vad de har? (En cynisk tolkning.) Eller kanske har överviktiga från början förälskat sig i själen som bor i den runda kroppen, de älskar den sanna varelsen, inte dess yta? (En mer romantisk tolkning.) Eller kanske är feta personer rent allmänt mer kärleksbegåvade än de magra typerna?

Nu börjar komplikationerna dyka upp i mitt kritiska sinne. Gäller studien endast par där båda har samma vikttyp? Hur blir det bland par där den ena är överviktig och den andra mager? Är det de magra som bryter upp och de feta som blir övergivna? Eller skiljer sig de feta för att de hittat en annan ännu fetare partner som de hellre vill känna sig lite magrare ihop med?

Och vad händer med de magra när de blivit ensamma? Tröstäter de och blir feta och blir sedan lyckliga och nöjda i nästa äktenskap?

Ja så där kan man hålla på och grubbla. Det verkar som om denna typ av vetenskapliga resultat har väldigt kreativa effekter på ens fantiserande. Kanske är vetenskapliga småstudier i själva verket en typ av poesi, som framkallar dagdrömmeri mer än reella förändringar i livsstil?

Nå i så fall… kunde vetenskapsrapporter bli en ny litterär genre, som förfinade sina metoder att stimulera till kreativt skapande bland läsarna?

Kirskålens hemlighet

Jaha så kom julen i vägen för adventskalendern. Men kärt barn har många namn så nu döper vi om det till miniserie. Alltså, här kommer nästa avsnitt i Kirskålens hemlighet.  Den spelades in för radio förra året, i Radio Kristianstad. Men den håller för många år… För kuls skull har jag satt lite bilder till radioavsnitten och lagt det på YouTube.

Jag och min tryffelgris Carmen blir förgiftade av röken från ogräset kirskål. Tiden vänder och börjar gå baklänges. Följ resan från Tjörnarp år 2007 till Betlehem 9 månader f Kr.

OBS senaste avsnittet överst.

Del 11, I Leonardo da Vincis ateljé står vi modell (Florens 1503)

Del 10, Misstänkt för häxeri

Del 9, Varför äpplet faktiskt föll

Del 8, Fånge hos Isaac Newton, England år 1693

Del 7, Krigsbsyte: ett rep, en dolk, ett Jesusbarn

Del 6: Soldaten i ödetorpet

Del 5: Den engelske pilotens provrörsdonation

Del 4: Medicinska experiment på Glimmingehus 1943

Del 3: Sista kontakten med Nina

Del 2: Bakåt i tiden med Carmen på flaket  

Del 1: Rök och drömmar  

Det är totalt 16 avsnitt på ca 5 minuter vardera. De kommer efterhand.

Ha så kul!

signal-boySpark-i-baken nr 2. Alla klagar över brist på tid. I stället för att klaga – ta reda på vad du använder de 24 timmar till som alla människor har.

Något måste kanske offras. Och annat kan göras effektivare.

Men till stor del handlar det om att vi inte upplever oss vara närvarande i vår tid medan den pågår. Tankarna och kroppen lever i skilda tidsepoker. Huvudet springer antingen före i planer (oro eller förväntan) inför framtiden, eller i grubblerier över den tid som gick.

För att reda ut vad som är vad, gör en energiinventering. Jo, den tar lite tid, men kommer i gengäld att ge mer tid tillbaka. Det görs samtidigt som du gör allting som du brukar.

Bestäm dig för 12 timmar under dagen. Plocka fram en äggklocka eller timer. Ett papper och penna. Dessa saker måste följa dig vart du går hela dagen.

Sätt nu klockan på 30 minuter. När den ringer avbryter du det du håller på med och på pappret skriver du ner:

1. Vad du tänkte på då  klockan ringde.
2. Vad du gjorde, konkret, då klockan ringde.

Skriv ner det snabbt, utan att grubbla över saken, och sätt sedan åter timern på 30 minuter.

När dagen har gått  summerar du resultatet. För varje anteckning noterar  du i marginalen:

1. om tanke och handling sammanföll, dvs tänkte du på det som du höll på med? Räkna ut hur många procent av tillfällena då tanke och handling var ett.

2. om denna handling var just vad du ville använda denna tid till? Räkna ut hur många procent av tillfällena det var.

Det är upp till dig själv att analysera resultatet. Gör om energiinventeringen efter en vecka, och därefter någon gång om året.

SpiB 1/b1-o1

Spark-i-baken nr 1

Hej Håkan,

Du är begåvad och kreativ. Du vill och kan skriva men kan inte bestämma om vad. Du fruktar att du egentligen inte har något intressant att berätta. Du har dessutom höga ambitioner och krav. Det hindrar dig från att slutföra dina uppslag för du tänker genast att någon annan av dina idéer skulle vara ännu bättre.

Det finns några olika sätt att se det.

Det kanske faktiskt är så, att du inte har så mycket att berätta. Då måste du skapa det! Ge dig ut i världen, spana, provocera, upptäck. (Men att ha upplevt mycket är ingen garanti för att kunna skriva nåt intressant om det.) Jag återkommer till det här senare.

Eller det kanske är så att  du har för många bra uppslag och inte kan bestämma dig för vilket du ska satsa på. Du saknar ett uppdrag eller en tvingande begränsning som ger dig en ram för arbetet.  Är man etablerad författare brukar sådana förslag komma till en hela tiden från olika uppdragsgivare. Har man inga sådana yttre ramar får man kanske vara lite slug och konstruera dem själv, t ex genom ombud (alltså jag, i det här fallet).

Här kommer ett uppdrag.

Jag har två kortlekar. Jag har gjort dem själv. En är det bilder på och den andra är det ord. Du ska dra ett kort ur vardera leken. Bildet och kortet ska sedan kombineras och i det slumpmässigt gjorda valet kommer en berättelse att framkallas.

Ge mig en siffra för bildkortet, alltså B1, B2 eller vad det nu blir.

Ge mig dessutom en siffra för Ordkortet. Beteckna denna som O1, O2 osv

Alltså en B-siffra och en O-siffra, från 1 – 25. Ge mig dem genom att skriva i kommentarsrutan nedan.

Jag svarar med bilden och ordet .

Du kommer att se en berättelse av något slag. Välj själv vilken genre du skriver i. Tänk inte för länge. Sätt dig med en timer eller äggklocka. Se till att du är ostörd och stäng av mobilen. Sätt timern på 30 minuter och skriv koncist och kortfattat så mycket du kan och hinner.  Gör absolut ingenting annat under denna tidsperiod. Ta sedan en paus på 15 minuter. Kanske är grejen klar nu, känn dig nöjd. Brinner det fortfarande i huvudet på dig så fortsätt och skriv, fortfarande i koncentrerade 30-minutersperioder, så många du behöver eller kan få ihop. Sitt inte och häng och dröm över pappret eller datorn. Max 8 sådana här halvtimmesperioder är ett gott dagsverke. Gör nåt annat resten av dan. Fysiskt, monotont arbete är gynnsamt som kreativt avbrott.  Titta inte på det du har skrivit förrän du har sovit en natt.

Okej, shoot!

Jag ser dig

Läser “Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist. Det är så jävla hemskt att jag knappt vågar läsa. Mitt hjärta klappar för Oskar, som får spö av kompisarna, har en pappa som super och som är ihop med en vampyr.

På s 235 (pocket) sitter han på t-banan efter att ha rymt från pappan:
  “Några platser bort satt en man och läste i en bok. Oskar böjde på huvudet för att kunna läsa titeln, men kunde bara se författarnamnet: Göran Tunström. Inget han kände till.”

S 236:
  “Den läsande mannen sänkte sin bok, tittade efter ungdomarna på perrongen. Sedan vände han sig mot Oskar, tittade honom i ögonen. Och log. Oskar log flyktigt tillbaka, låtsades sedan rikta sin uppmärksamhet mot kuben.
  I bröstet kände han en känsla av att han … blivit godkänd. Mannen hade sett på honom och sänt tanken Det är bra. Allt du gör är okej.
  Han vågade ändå inte titta på mannen mer. Det kändes som att mannen visste.”

Jag tänker på dessa meningar i flera dagar. De hjälper mig att stå ut med läsningen. Det är så hoppingivande.

Så kan det vara i livet: ett litet flyktigt leende från en medpassagerare kan vara det som hjälper en att uthärda det outhärdliga.

Så önskar jag också att litteraturen ska hjälpa mig: ett flyktigt leende: du duger: allt du gör är okej.

Jag ser dig. Det kommer att gå bra.

Undras om det inte rent av är Gud som sitter där på t-banan. Klart att Gud läser Tunström.

En bloggarkollega skickar mig ett nödrop:
“Hallå där,
Jag sitter här med en sådan oerhörd skrivarlust och lika oerhörd idétorka när jag kom att tänka på dig. Jag skulle behöva komma igång, få en spark i baken. Har du någon sida med råd o rön på hur jag tar mig ur den här förbaskade idétorkan? Nu har jag suttit och skrivit ”blåbär” i flera dagar utan att ens ha kommit vidare till vare sig lingon eller svamp. Så här kan jag ju inte ha det.
Bästa hälsningar,
GR”
 
CC:
Skriva vadå? Till bloggen? Vadsomhelst? En roman? Visst kan jag ge spark i baken men måste veta i vilken riktning :-)
 
GR:
Ah, bra frågor! Jag hade tänkt mig en liten novell. Problemet är egentligen det att jag har på tok för många spridda och ofullständiga idéer. Uppslag som inte har någon direkt början eller leder någonstans. Som små scener. Jag är så oerhört mångfacetterad i mina tankar att jag känner det som om det blir svårt att hålla upp intresset på ett enskilt ämne utan att strax därpå börja glida in på något helt annat. Detsamma gäller även sättet att skriva på. Jag behöver någon form av disciplin. En arbetsmetod. Något slags schema att kunna falla tillbaka till.

Skrivandet i sig självt är inget problem. Vet jag bara vad jag ska säga eller berätta så kommer resten av sig självt.

Det känns genant nog som jag helt enkelt inte har något att berätta. Jag känner mig som en skådespelare. Full av iver att ge utryck eller gestalta något. Men i avsaknad av ett manus.

CC:
Jag kan tänka mig att ge dig lite spark i baken men har i så fall ett förslag. Att vi gör processen på min blogg så att fler får ta del av den. Det är en hel del som hör av sig om sånt här, senast igår kväll satt jag i en lång diskussion med en som vill skriva sin självbiografi. Jag hinner inte konsultera enskilda men tycker samtidigt det är kul, och är faktiskt rätt bra på att ge inspiration.
Kunde vara roligt att prova den här formen.
Ja man behöver en motpart, en annan schackspelare på andra sidan brädet.  En första läsare som hänger vid ens läppar och vill höra nästa mening. Sånt är svårt att simulera själv.
Vad säger du? Kunde vara ett kul experiment.
 
GR:
Javisst, det kan vi absolut prova. Jag har ingen aning om vilken form det kommer att ta sig. Men det kommer ju att visa sig. Jag kan ju vara lite anonym så spar jag alla eloger till dig tills Nobeltalet istället!:-)
Skicka mig en länk så fort du fått upp något så kör vi igång!:-)
CC:
Okej då kör vi.
Jag återkommer.

Historier med kropp” hette föreställningen med mim och berättande som jag gjorde i Åhus tillsammans med Antonio Rocha och elever från Rönnowskolan inom Ung Berättarscen.

Jag började som pjäsförfattare, fortsatte som bokförfattare och har sedan gått en väg som muntlig berättare. Många gånger har jag fått frågan, och många gånger har jag funderat och besvarat: Var kommer inspirationen ifrån? VAR FÅR DU ALLT IFRÅN?”

Aldrig någonsin har det föresvävat mig det som Antonio säger: Varje berättelse har sig ursprung i kroppen, i en rörelse.

För mig har alla berättelser startat som en bild eller tanke. En information (nåt jag läser, nåt jag hör) eller en association (nåt jag varit med om som får en koppling till nåt annat) eller en ren fantasi (en dröm, en baklängestanke, en upp-och-ner-vänd idé).

Att en berättelse skulle kunna starta i kroppen och en kroppsrörelse är för mig något helt nytt.

Inte så att kroppen är mig främmande. Tvärtom, jag tror jag är mer kroppslig än de flesta författare.  Jag har ett starkt kroppsligt självförtroende. Jag har alltid trott att det beror på att jag började dansa balett redan som 4-åring. Sen började jag med hästar och ridning. Jag har vandrat och vandrat, aldrig nånsin kallat det “sport” men på senare år har jag börjat med trädklättring, “recreational treeclimbing” som amerikanarna kallar det. Jag har alltid kommit väl överens med min kropp, jag gillar min kropp och är tacksam för det goda samarbete som vi har.

Men aldrig nånsin har det slagit mig att berättelser skulle kunna uppstå ur en kroppsrörelse! För mig är det en helt och hållet ny – tanke, faktiskt.

Hur ska jag hitta berättelser genom kroppsrörelser?

Nu sitter jag på Café Nova vid Triangeln och äter stans godaste frukost. Jag tar servetten och torkar mig om näsan. Kan en berättelse starta ur den rörelsen?

Vi får se.

Tellers on a limb

ant-cc-trad732651I morgon kommer Antonio Rocha till Sverige. Antonio och jag håller på att utarbeta en trädklättrings berättarföreställning som ska ha premiär på Ljungbyfestivalen i juni 2009. Det är andra gången Antonio är i Sverige. Förra gången var  ett år sedan, i september 2007. Då bjöd jag hit honom för att be honom undervisa mig i mim. Som ersättning undervisade jag honom i trädklättring. Det fanns förstås en baktanke; att vi med våra skilda specialiteter tillsammans skulle göra en ny sorts performance. Så blir det också.

I sommar har jag varit i USA och jobbat med Antonio och nu är det alltså dags för honom att komma hit igen. Några av dagarna ska vi undervisa tillsammans, inom utbildningsprojektet Ung Berättarscen. Antonio och jag ger tillsammans en workshop för åk 8 och 9 på Rönnowskolan i Åhus. Tillsammans med eleverna ger vi hela skolan 3 st berättarföreställningar på fredag den 14/11.

På torsdag kväll den 13/11 ger vi en föreställning Historier med kropp på kulturhuset Aoseum i Åhus.

Blir det sedan hyfsat väder kommer vi sedan under en vecka att klättra i olika träd och utforska möjligheterna att berätta med träd som parthers. Blir det regn stannar vi inne vid brasan och snackar om det hela i stället. Jobbar, det gör man ju hela tiden i alla fall, oavsett vad man håller på med.

Ung Berättarscen

Jag undervisar sedan 2 år tillbaks inom Ung Berättarscen, ett utbildningsprojekt som drivs av Fabula Storytelling i Stockholm. Utbildningen sker Sundsvall, Umeå, Tyringe, Botkyrka och Kristianstad. Här i Skåne är det jag som är lärare och det händer på Rönnowskolan  i Åhus.

Jag startade en åk 7 förrförra året, 2 klasser i åk 7 i fjor och 2 nya åk 7 i år. Den första klassen har blivit 9or nu och kärntruppen därifrån, 5 st unga berättare, deltog i förra veckan i ett berättarläger i samband med den internationella berättarfestivalen Fabula Festival i Stockholm.
Det mynnade ut i att alla 16 deltagarna stod på scen i detta högeligen proffessionella sammanhang, minst vars en gång.

Nu har jag precis kommit hem från den resan och är fortfarande omtumlad av den fantastiska utveckling vi bevittnade hos eleverna. De var från 14 till 18 år och grupperna hade aldrig träffats sinsemellan förr. Inte förrän i tisdags då lägret startade. På fredagskvällen stod de två första av dem på invigningsgalan, med headset på huvudet och en jättepublik inför fötterna, och debuterade offentligt.

Vi har umgåtts snart sagt dygnet runt och verkligen lärt känna varandra.

Det är få saker som är så gripande och vackra som att följa en elev som utvecklas på rätt spår. Att hjälpa någon att överskrida sina egna gränser och erövra nya kunskaper, nytt självförtroende, det är något av det roligaste och viktigaste jag vet.

I flygande fläng i festivalens korridorer skapade vi samtidigt en blogg som beskriver både workshop och festival. Titta gärna på Ung Berättarscens blogg och njut bilderna på en ny generation muntliga berättare! 

Medlärare på berättarlägret var Love Ersare, som jag nu lärde känna. Oj vad vi samarbetade bra! Det är en lika stor lycka, att hitta en ny samarbetspartner, som att se elever växa.

Love är berättare och improvisationsskådis och jobbar till vardags med Skuggteatern i Umeå. Våra olika erfarenheter kompletterade varandra fint: hans improvisationskonst och mitt mer strukturella författande. Jag tror aldrig jag varit med om att ge en workshop som varit så bred och varierad. Och vilken energi! Tack Love! Det var jätte jättekul!

Utsikt från träd

Jag klättar i träd på hög höjd sedan några år tillbaks. Jag har fått min utbildning bl a i USA, på New Tribe i Oregon, av Tim Kovar. Mitt största fokus nu för tiden är att utveckla berättarkonsten med trädklättrandet. En ny genre, får man nog säga. I USA började jag beskriva mig som ”storyclimbing treeteller”, eller kanske hellre “treetelling storyclimber”, vilket som nu passar bäst.

Hur denna nya konstart ska utvecklas är rätt osäkert. Man får ta steg för steg, eller snarare gren för gren.

I Tjörnarp där jag bor står en pampig gran vid Ellavägen. Det är fin utsikt redan nere vid marken. Jag har gått och slagit lystna blickar på det starka grenverket inom denna solitär, planterad på 1870-talet. I augusti slog jag till. Tillsammans med företagarföreningen i byn, Tjörnarpsföretagarna, Sockengillet och Tjörnarpsbloggen och en massa andra, slog vi till. Jag skulle upp och fånga utsikten!

Vi gjorde en fest där folk fick gissa i en frågesport vilka olika saker man kunde se från toppen. Första pris var en videotelefon som en av företagarna donerade. Jag klättrade upp med en trådlös webbkamera och på en storbildsskärm nere på ängen kunde dom där nere se en del av utsikten. Samtidigt grilldes det korv och majs och provsmakades tryffelsmör, som är Tjörnarps nya feature tack vare vårt tryffelprojekt.

Vad man skulle gissa var sånt som om man kunde se Finjasjön? Kunde man se sjukhuset i Kristianstad? Turning Torso i Malmö? Hur många kyrkor syntes det? Och sist men inte minst – kunde man se Lasse Rydbergs gamla traktor? (Det senare krävde både lokalkännedom och att man verkligen infann sig personligen och tittade efter.)

Utformningen av eventet ploppade upp, bit för bit, en idé här, en där. Så som det slutligen blev är faktiskt något som är värt att upprepa: En by börjar leva sig in i hur dess omgivning kan se ut från en punkt som ingen tidigare har beträtt. Alla tvingas fundera och fantisera. Somliga åker runt och kollar: kan man se trädtoppen så kan ju trädtoppen se dit.

Dessutom älskar alla människor träd. Och de flesta säger med sorg i rösten: när jag var liten klättrade jag i träd hela tiden, men numera har jag fått sån svindel…

Hilmas gran, som trädet kom att kallas, mätte vid en uppskattning från marken ca 29 meter och har en omkrets på 355 cm vid marken. Jag kom cirka 21 meter upp, sen stoppades jag först av ett jätte skatbo. Jag kom förbi det på andra sidan stammen men sedan gick det inte att klättra högre för grenarna satt dela för tätt och stammen som var kvar blev för tunn.

Se fler bilder och detaljer på Tjörnapsbloggen

Tappa rösten

Att tappa rösten pga förkylning är inte kul. Är man berättare och har jobb bokade så är det en katastrof. Här kommer ett recept som jag lärt mig av Antonio Rocha som i sin tur fått det från sin brasilianske läkare:

Lös upp 1/4 tsk cayennepeppar i ett glas varmt vatten. Gurgla 3 ggr om dagen.

Det är inte farligt och gör inget om man råkar svälja. Ha vattnet så varmt det går utan att det bränns.

Det lär vara ett dunderrecept. Än har jag inte varit förkyld så jag kan inte gå i god för det personligen. Jag ser nästan fram emot att bli lite hes så jag får lov att testa.

Det är så många som har frågat efter det här så nu lägger jag in det i bloggen. Brevet läste jag i OBS kulturkvarten den 12 maj och ja, jag erkänner, det är jag som ligger bakom. Här kommer hela texten:

“Kära Bigg!

Om man e den starkaste tjejen på jorden och förebild för en hel generation vuxna kvinnor – vem vänder man sig då till när man känner sig ynklig? Det är ensamt på toppen.
Om man är den roligaste och mest slagfärdiga damen i riket – vem vänder man sig då till när man vill gråta?
Om man är den mest kreativa varelsen i världen, full av upptåg, uppfinningar och upplevelser, alltid uppåt, ensam på toppen, vart vänder man sig då när man dalar, sjunker och förfaller, neråt mot den djupaste självföraktande misären?
Å Biggan jag antar att du vet vad jag talar om. Förmodligen var det likadant för dig, upphöjd till de himmelska skyarna och allt mer helgonförklarad för vart sekel. Det är därför jag skriver till dig. Vi, du och jag, är dom två genom tiderna mest hyllade svenska kvinnorna. Och eftersom du Birgitta inte känner mej i förväg hoppas jag att du kan hålla dig för skratt när du hör mitt namn.
Pippi. Pippi det är jag. (Hör du nu hur fnissen sprider sig i etern, hur folk brer leendena över sina anleten, beredda på kul. Nu blir det upptåg och knasiga baklängeslösningar, tjolahopp.)
Grejen är bara den att jag klippte av mig flätorna samma dag jag fyllde 40. Dom var inte så tjocka längre, slitna av allt ihärdigt stajlande genom åren, kluvna toppar, torra av åratals infärgning till det förväntade illröda. Den vita kanten i benan vid hårbottnen blev allt svårare att dölja. Så jag klippte av flätorna, snaggade mig kort och färgade stubben vit. Flätorna donerade jag till kråkorna i parken att bygga bo av, och långstrumporna fick så småningom bli stoppning till den första nallebjörnen jag gjorde till barnbarnet.
Så ja nu börjar det brännas. Vi närmar oss ämnet för mitt brev: barn.
Jag vet av historieböckerna att du hade sju själv, varav den sista, en pojke, Bengt, blev övergiven av dig vid 4 års ålder. Då lämnade du honom i munkarnas vård och gav dig av på din heliga resa.
Jag har aldrig fattat hur en hel värld kan ha en sådan svikare som helgon.
Sånt är det bara män som gör: blir munkar, krigare, vetenskapsmän, rockstjärnor, drar från ungarna och skyller på ädla syften. Ja eller söderhavskung för den delen. Folk har tyckt det är normalt att en karl väljer de högre syftena framför sina barn. Jag tyckte likadant som liten och skröt till och med det. Min pappa är söderhavskung! Tjolahopp! När det i själva verket var så att han bara drog.
Det var inte förrän i tjugoårsåldern jag insåg att det ena främsta motivet för män att ge sig av på ädla uppdrag (konstnärliga, politiska, vetenskapliga) är att få tillfälle att ostörda knulla runt på främmande ort. Det andra motivet är chansen att bli helgon. Eller guru, som man säger nu förtiden eftersom det innefattar både religiösa och världsliga andlighetsrörelser. Pengar och politisk makt, det är bara en ankprutt som drivkraft. Men knulla runt eller bli guru, det är den riktiga hästkraften.
Jo vad jag vill säga är att sånt förvånar en inte från en karl, men för en mamma -! (Detta skulle jag aldrig våga säga till folk i min samtid, att jag gör sån skillnad på mammor och pappor, men så är det.)
Hade det bara varit för det här med lille Bengt som du reste ifrån, i en tid då en europaresa varade minst två år och ofta ändade i döden, ja hade det bara varit för det så hade jag aldrig ägnat dig så mycket som förflugen tanke från en fesen septemberfluga.
Men så var det det där med Karl. En av dina andra söner, som följde efter dig ner i Europa och levde högt på att namedroppa släktskapen med den kända Brigida. En odåga och en festprisse var han, som spelade och söp upp alla sina pengar. Och dina! Och knullade runt i kölvattnet på sin morsas pilgrimsfärd. Och för hans skull ägnade du dina sista månader i livet åt att låna ihop pengar och betala hans skulder och krognotor.
Här kommer du hem från Jerusalem, uppfylld av heliga uppenbarelser och redan med ena foten inne på kanoniseringslistan, och vad gör du med dina sista dagar? Betalar fylleskulder.
Där börjar det likna en morsa.
Det var när jag hörde det som det föresvävade mig att kanske, bakom fasaden av den gudainspirerade Birgitta Ulfsdotter, kanske där ändå dolde sig en riktig människa och inte bara en maskäten oblat-tant.
Där var alltså ändå ett barn som följde dig och som du inte övergav. Du måste alltså ändå ha ägnat dig åt nåt slags barnafostran under dom åren.
Barnafostran. Vad jag vet har du aldrig skrivit ett ord om den saken. Sju barn. Vad gjorde du med dom?
Mig har nån påve aldrig mässat om. Men vad gör det. Påven är ankskit i jämförelse med Pippi Långstrump. Jag sätter fem nävar guld på att jag har haft större betydelse än både du och alla helgon och påvar i världen, på hur dagens kvinnfolk, från sju till sjuttio år, har blivit. Alla bär dom Pippi i hjärtat och i tankarna.
Att en tjej är stark som en oxe och dessutom tror på det själv, det sätter spår. Att en tjej får va som hon är, och dessutom bli hyllad för det, sånt etsar sig in i små barnahjärnor.
Tack vare mig blev barnen äntligen människor. Tack vare mig började man bejaka kreativitet och barns rätt att ha en personlighet. Tack vare mig blev det sunt att vara uppkäftig. Tack vara mig skryter folk idag med hur busiga dom var i skolan.
Jag vet inte hur det var på din tid, vad man skröt med. Vad skröt du med Birgitta? Men idag hör man aldrig nån skryta med hur snälla och lydiga dom var och hur mycket dom respekterade och såg upp till sina lärare och föräldrar. Men så vill dom ju inte bli helgon heller.
Vad också alla lärde sig var att jag klarade mig utan föräldrar. Pippi fostrade sig själv. Och med det i huvudet inleddes en ny era för barnuppfostran i Sverige.
Barn blir bäst om dom fostrar sig själva. Pappan – och mamman med för den delen – kan sticka till Söderhavet och lekar kungar, då utvecklas ungen till högsta kreativitet och förverkligar sig själv till en sjudundrande personlighet. Ju mindre dom vuxna och alla prussiluskor blandar sig i ungarnas värld, desto bättre.
Och en hel generation av växande ungar växte upp och knaprade krumelurpiller och svor på att aldrig bli vuxna och tråkiga och ha kostym och sitta på kummunalkontor.
Framför allt svor dom på att aldrig växa upp och själva bli tråkiga föräldrar.
Själv var jag värst förstås. Jag fick tre söner som lärde sig att baka pepparkakor på golvet och sova i träd och äta efterrätten först och för övrigt fick dom klara sig själva. Dom blev framgångsrika och hamnade på kumminalkontor där dom bakar pepparkakor på golvet varje dag.
Hur var det på din tid Birgitta? Slog ni ungarna? Slog du dina barn? Smällde till dom på fingrarna när dom drog katten i svansen? Tog lite hårt i dom när de slogs med varandra? Eller använde du riset? Nä, det lät du väl pappan ta till?
Du ska veta Birgitta att i Sverige finns det en lag på att man inte får inte bara aga barn, man får inte heller smälla till dom och inte ens ta hårt i dom. Det är första landet i världshistorien som har skaffat en sådan lag och jag undrar om det inte är tack vare mig, i grund och botten, som den kom till.
Så du förstår varför jag tycker att jag är viktigare än påven. Och varför du och jag Birigitta är dom två mest inflytelserika svenska kvinnorna i historien. Det är inte ankskit, det jag åstadkommit.
Jag är stolt över det. Barn är människor som ska respekteras. Man ska inte slå och förnedra barn. Så det är inte det.
Problemet är bara – vad gör man i stället?
Nu börjar vi närma oss kärnan i varför jag skriver till dig.
Själv härjade jag vidare i mitt liv som kreativitetsnarkoman, besatt av att inte en dag fick gå utan ett galet upptåg och inte en natt fick passera utan en ny sovställning.
Tills jag klippte flätorna av mig, färgade vitt och blev mormor. Och fick en liten pippi med rött hår som redan vid födseln var flätat i två styva flätor som stod rätt upp. Läkarna förklarade att det var en typ av förlossningsskada, eftersom flickungen kom ut med rumpan före. Håret stod rätt upp av bara farten.
Och medan mina söner hade varit snälla och fogliga och gjort sina bus på rätt sätt bara man talade med dom, så var den här lilla nypippin en riktig jävul. Hon tänkte ut egna bus och med glimten i ögat och ett frejdigt tjolahopp började hon gå bärsärkagång på omgivningen.
Har jag berättat för dig om Herr Nilsson? Apan? Jag tar det kort. Jag hade en apa. Han följde mig hela livet. Hästen dog men apan hade evigt liv, som det verkade. Han måste ha varit åtminstone femtio år när barnbarnspippin föddes. Pälsen hade blivit grå och växte i glesa tussar över hans magra kropp. Han var ett unikum. Varje jul blev han fotograferad i alla helgbilagor: hur mår Herr Nilsson nu? Och barn från hela världen skickade julklappar till honom, till det sammanlagda värdet av FNs hela barncancerfond.
Kära Bigg, om man är den starkaste kvinnan på jorden och förebild för en hel generation vuxna kvinnor – vem vänder man sig då till när man känner sig ynklig? Det är ensamt på toppen.
Mitt lilla älskade barnbarn, den lilla naturfödda nypippin, hon kunde inte hålla tassarna från Herr NiIsson. Gammal som han var fick han allt svårare att hänga med i svängarna. Han orkade inte riktigt svinga sig i taklampan som han brukade. Först fick hon naturligtvis tag i svansen och drog. Vi tog den lilla mjukt åt sidan och förklarade att hon skulle klappa snällt och hon lyssnade och tittade och sen gick hon bort och drog honom i svansen igen. Vi höjde rösterna när vi förklarade att hon skulle klappa fint. Hon drog honom i svansen. Vi började skrika. Hon drog honom svansen.
Herr Nilsson började tröttna. Efter femtio år av vilt och fritt leverne och med gåvor och godis från hela världen blev herr Nilsson för första gången nånsin trakasserad.
Jag tål inte det. Jag klarar inte av att se någon göra någon annan illa. Jag kände hur det växte en smärta i mitt bröst. Små blixtar flög mellan mina revben. Men lugnt och tydligt förklarade jag för lillpippin att hon skulle klappa fint.
Herr Nilsson visade inte ens tänderna när lillpippin en dag tog ett fast grepp om hans svans med båda sina knubbiga händer och förtjust började vrida om. Släpp, sa jag. Hon släppte inte. Herr Nilsson skrek och klamrade sig fast i taklampan. Släpp!!! skrek jag. Hon vred hårdare.
Då hände det. Jag vet inte själv var det kom ifrån. Det är mig fullkomligt främmande. Men plötsligt smällde jag till den lilla över fingrarna. Det bara kom.
En smäll på fingrarna, det var allt. Men min värld rasade. Allt jag stått för och allt jag trott på föll ihop som en sufflé.
Det var försent. Herr Nilsson tappade greppet om lampan och föll till golvet med ett litet kras som när en julgranskula krossas. Nacken bröts och han låg slak och tunn på golvet.
Själv stod jag med skammen brännande i fingrarna på handen som nyss smällt till ett litet barn.
Så kära Bigg. Om man är den roligaste och mest slagfärdiga damen i riket – vem vänder man sig då till när man vill gråta? Birgitta idag gråter jag och jag tror att det är bara du i hela världen som får se det och nu ställer jag bara den enkla frågan till dig: Vad gör jag?”

Vi skulle ut och flyga lite, här i Amerika. Vi bokade en liten Cessna, ett enmotorigt tvåsitsigt plan på Portland Airport i Maine. Naturligtvis skulle Kassnallen flyga också, han har varit med på detta äventyr hela vägen.

Men plötsligt kom polisen och en massa svartklädda män steg ut ur tunga svarta bilar. Vi fick gå in igen. Från uthyrningskontoret ser vi hur de rullar ut våta röda mattor framför ett mindre jetplan som står precis framför Cessnan. Vi frågar runt och uppdagar att det är president George Bush Sr som ska åka hem från ett besök i Maine. Vi får absolut inte gå ut på plattan innan han kommit iväg.

 

Kassnallen blir som tokig.
-Jag vill träffa presidenten! ropar han. Jag har massvis att berätta om hur nallar har det här i världen, han måste få veta!
Och han börjar vifta och vinka och slinker ut genom dörren.
Antonio måste nästan strypa honom för att få honom lugn. -These guys are not to play with!

Till slut kommer presidenten in i sitt plan, poliser och säkerhetsmän rullar iväg och vi kan gå ut till vårt lilla getingstora plan. Under armbågen lyckas jag i alla fall plåta presidentplanet just när det ska viftas iväg.

 

 

 

Antonio som har certifikatet rattade Cessnan och jag och Kassnallen satt bredvid.

Vi flög runt Portland i en timme mellan molnen och nu tjatar Kassnallen hela tiden om jag också ska skaffa certifikat. Han vill ha en egen fallskärm av siden.

Att falla av hästen

Jag kom till The Celebration Barn för att lära mig nånting nytt. Det fick jag! Aj, det gjorde ont. Men det känns bättre nu.

Jag har aldrig fått en black-out på scenen förr. Nu var det dags. Det är klart att jag var mer nervös än vanligt. Jag har alltid klarat mig med hjälp av språket. Nu var jag degraderad till en 12-årings nivå verbalt sett (tja inte riktigt, men så kan det kännas).

Salongen var nästan full. Vi var sammanlagt 14 berättare (varav 2 var våra lärare Antonio Rocha och Milbre Burch). Ett nummer per person, max 10 minuter var. Två akter med paus emellan, jag var nr tre i andra akten. Jag var väl förberedd med 2 alternativ, jag tog det “snällare” eftersom barnen i publiken inte gick hem i pausen.

Vad som hände var att jag redan vid första meningen blev så medveten om klangen av mitt svenska uttal. Så blev jag torr i munnen vilket gjorde engelskan ännu svårare. Jag minns inte att detta inträffat sedan den allra första början av mina trevande berättarförsök för 25 år sedan. Och därefter blandade jag ihop två sekvenser och satte dem i fel ordning. Publiken märkte det på att det blev en extra lång paus och att jag strök med handen över håret. Men de väntade tålmodigt.

Jag backade i historien och tog om det från stället jag bommade. Det gick bättre och jag fångade upp historien igen ända till slutet.

Jag föll av hästen men tror att folk uppskattade hästens framfart även förutan ryttare, och att de uppfattade kvalitén i historien (som har ett överraskande slut). Men jag var förtvivlad efteråt, för i mitt eget sinne gav jag bara  cirka hälften av vad jag är van vid, och det var den jämförelsen som grämde mig.

Det gjorde att jag inte kunde tillgodogöra mig de följande två berättelserna, vilket faktiskt är riktigt dumt. En förställning består av helheten och man får inte falla ur på det där viset i privata emotioner. Men det gjorde jag.

Jag kom för att lära mig något nytt. Och det gjorde jag ju!

I stället för de vanliga kommentarer jag brukar få, att mina berättelser är överraskande, smarta, intelligenta, så fick jag kommentarer som jag inte hört så ofta förr: att jag framträder med “grace” och “dignity” och att jag utsrålar historien med kroppen. Det var roligt att höra!

Så svedan i mitt ego lade sig, som sådana skador ju alltid brukar göra.  Jag är beredd att sitta upp på hästen igen. Ja faktiskt är jag redan i full galopp på väg mot nästa äventyr. Mer om detta sen.

Denna vecka befinner jag mig på en teater som heter The Celebration Barn, i Maine på USAs östkust alldeles söder om Canadagränsen. Det gigantiska gamla rödmålade häststallet har i tjugo år varit ett center för mim och teater. Jag deltar i en workshop om mim och storytelling och dygnet runt undersöker vi kroppsrörelser och ord. Det är den bästa workshop jag någonsin deltagit i. Lärarna just denna vecka heter Antonio Rocha och Milbre Burch. De är kunniga, engagerade och respektfulla.

Vi har jobbat i en vecka nu och ikväll har vi en offentlig företällning där vi 12 deltagare framför var sin story för betalande publik. Jag har arbetat med två berättelser, denna ena heter här ”Lingonberry Jam” och är en omarbetning av en skräckhistoria jag gjort, om en liten flicka som går ner i källaren för att hämta, just, en burk lingonsylt. Den andra är “Train story” och handlar om en man jag möter på tåget, och som behöver äktenskapsrådgivning. Vilken historia jag kommer att berätta beror på publiken som kommer. Lingonsylthistorien är inte lämplig för barn! Så vi får vänta och se…

 

Det är ansträngande att berätta på ett annat språk, det frestar både på tunga och huvud. Men det blir lättare för var minut. En ramsa för att träna båda, på engelska, är: THE TIP OF THE TOUNGE, THE TEETH, THE LIPS, THE TIP OF THE TOUNGE, THE TEETH, THE LIPS… snabbare och snabbare, tills man inte snubblar längre.

Mimövningarna resulterar i att man överallt kring “the Barn” kan se folk som går runt och håller i, rör vid, klättrar i, helt osynliga föremål. En hel förmiddag övar vi att fiska, gräva, sopa, helt utan redskap. Bilderna skapas av luft, liksom de ju gör när man berättar. Det är sooo fascinating…

En intressant erfarenhet med att berätta utomlands, med sin sjungande svenska accent, är att det plötsligt blir en tillgång att vara svensk i sig. Jag blir en exotisk etnisk minoritet. Folk dör av skratt när jag svär på svenska, utan att förstå vad jag säger. Det ger en förvånande och ny aspekt på historierna. I början ansträngde jag mig att låta så osvensk som möjligt. Nu har jag insett att det är bara att ge upp. Varför ska jag försöka utradera det som är en viktig del av min personlighet?

I workshopen på The Barn är jag den enda, och faktiskt första någonsin, som kommer från “overseas”. Men accenterna här är ända så mångfaldiga: sydamerika, oregon, new york, texas, colorado… en svensk bland dom sticker inte ut så mycket. Och alla är så generösa, varma och stödjande.

Tankar för Dagen

Jag har spelat in fem “Tankar för Dagen” som sänds i radions P1 kl 06.50 på morgonen. Mina tankar sänds tisdagarna 15, 22, 29 juli samt 5 och 12 augusti.

Den första handlar, om jag gissar rätt, om hur det kan gå om man missbrukar en s k “blygspray”, en nässpray för att bota överdriven blyghet. Vad händer om sprayen hamnar i fel händer, t ex hos någon som redan är överdrivet framfusig?

Vattenvandring

Verkligheten är min största inspirationskälla. Det behövs nog när man har så mycket fantasi, lite grund att stå på.

Denna månad gör jag en vattenvandring från Tjörnarp till Östersjön. Det är fysiska strapatser (vandring, krypning, vadning och paddling) men också mycket faktaforskning. Mest av allt är det en svindlande mental upplevelse att ska hela vandringen i huvudet. När jag blundar ser jag varenda meter som jag tagit mig fram genom. Det är som en berättelse, den ligger där som en film.

Kolla tjornarpsbloggen.se – Tjörnarps egen lokaltidning på nätet. Där finns både bilder och ord om hela äventyret.

Jag skriver om vattenvandringen i Kristianstadsbladet , 5 reportage allt som allt.

Äldre inlägg »